I Aftonbladet 30/5 skrev flera företrädare för det svenska musikundret en debattartikel där de kritiserade Mikael Dambergs brev till Europeiska kommissionens vice ordförande Andrus Ansip om att förenkla innovation.Till att börja med: Våra fantastiska musikkreatörer ska få betalt för det de skapar, det är inte vad detta handlar om.
Men vad jag hör är inte stämmorna från kreatörer, utan jag hör rösten från den bransch som lever på kreatörerna. De skriver att det är de komplicerade licensavtalen som ser till att branschens näringskedja kan finnas, men i själva verket är det en kedja som leder rakt in i en bransch som är ett stort mörker där insyn och transparens lyser med sin frånvaro.
Vilket gör att jag finner det lite ironiskt att kräva transparens hos andra plattformar som tjänar pengar på kreatörernas skapande. Jag som trots allt betalar för min musik som jag lyssnar på har inte en enda möjlighet att ta reda på om den artist som jag gillar får ta del av pengarna. Hur mycket av de 99 kronor som jag betalar för mitt musikabonnemang får artisterna?
Hur är det med de pengar som Copyswede tar in utan att det ens deklareras på priset på all form av lagringsmedia – hur fördelas de? Eller de pengar som STIM samlar in? Piratpartiet gläds åt denna nyfunna önskan om transparens som slagit branschaktörerna, men låt den då även omfatta deras egna verksamheter.
Med en sällan sedd naivitet tar artikelförfattarna själva upp frågan om hur deras affärsmodell ska kunna konkurrera med gratis. Den frågan har branschen ställt sig sedan CD-skivan slutade vara huvudkällan till intäkter och det digitala mediet började växa fram. Branschens pengar kommer inte från musiken – den kommer från distributionen. Och i en digitaliserad värld är distributionskostnaden noll. Ändå kräver man skäligt betalt.
Vi lever i en annan värld nu. I en värld där distribution av musik inte handlar om CD-skivor utan om att synas i bruset. Där det varken behövs stora mediahus för att bli känd nog för att kunna leva på sin musik, eller en affärsmodell som innebär att grisen behöver köpas i säcken. Där det finns plattformar som Kickstarter.com som kan ge helt okända band råd att släppa en skiva själva eller Patreon.com där kreatörer äntligen kan få en intim kontakt med dedikerade fans som gärna betalar en liten slant varje månad så att deras favoritartister kan fortsätta skapa. Utan den styrning som ett mediabolag kräver av dem för att få släppa sin musik.
Gemensamt för alla dessa affärsmodeller är att de passar artisterna bättre än mediabolagen. Makten är tillbaka hos kreatören att definiera sitt artistiska uttryck och hur de vill visa upp det för världen.
Att artisterna själva inte förstår innebörden av att de beskriver sig som försörjare av en hel näringskedja, där alla lever på det de skapar, samtidigt som de uppenbarligen anser att de får för lite betalt för det de gör är oroväckande. För det verkar som om många av artisterna tror att de inte kan tjäna pengar på det de skapar utan ett mediabolag i ryggen. Det är inte längre sant. Allt fler inser detta och väljer en annan affärsmodell än den traditionella, en där de själva väljer vilka som ska vara med och lägga en hand på deras skapelse och forma deras artistiska uttryck. En affärsmodell där deras skapelser kan nå ut utan restriktioner och licensavtal som kedjar fast dem vid ett bolag.
Det innebär inte att branschen är död. Det kan finnas en plats för mellanhänder framöver. Men då måste de tillföra ett mervärde. En ökad närvaro, synlighet, en hävstång och en dörröppnare. Inte en barriär mellan fans och artister.
Slutligen skulle det vara intressant att hitta belägg för att 90% av Sveriges export kommer från immateriella rättigheter. Jag tror möjligen artikelförfattarna räknar med varenda möbel IKEA säljer (som en gång designats av någon), och varenda kugghjul som lämnar fabriken (som har ett patent bakom sig). På Export Music Swedens hemsida kunde jag hitta ett citat från deras exportstrategi i mars 2015 som löd: “Idag exporterar vi musik till ett värde av 1,2 miljarder kronor“. Det är en bra bit från 90% av Sveriges totala export och det är minst sagt tvivelaktigt att framställa sig som representant för hela Sveriges exportindustri med den svepande beskrivningen.
