Många anser att Piratpartiet är emot upphovsrätt av en enda anledning – att få ladda ned film och musik gratis från nätet. Som ni förstår så håller jag inte med om detta. Det finns många orsaker och denna gång vill jag lyfta en av de som kan vara okänd för många:
Upphovsrätten dödar vårt kulturarv.
Mycket som skapas finns enbart tillgängligt så länge som det företag som äger upphovsrätten anser att det är en bra affär att sälja den, så länge volymen är hög nog för att en framställd CD, DVD, bok eller stream ska ge klirr i kassan. Det går givetvis att be om licenser för att skapa verk som bygger på dessa titlar, men oftast så ser återigen företagen som äger rättigheterna en möjlighet att få lite extra bonusinkomster vilket gör att de sätter så höga ersättningskrav att det inte blir lönsamt.
Vad som händer är att filmer, musik och böcker försvinner från våra affärer och snart även från våra medvetanden. Det finns en otrolig kulturskatt som sakta eroderar bort på grund av upphovsrätten. Den gäller 70 år efter att kreatören har gått bort, samtidigt som kreatören måste sälja den till upphovsrättsindustrin för att få ut sina kreationer. Företag som försöker tjäna så mycket som möjligt på dessa rättigheter. Det är till exempel inte konstigt att det dyker upp ‘Best Of’ album när en musikskapare har gått bort, för oftast är avtalen skriva så att företaget som äger upphovsrätten tjänar ännu mer då.
För upphovsrättsindustrin handlar om en enda sak: att omvandla kultur till egen vinst. Det finns inga andra, nobla anledningar som att hitta och lyfta fram enastående kreatörer. Det handlar om pengar, tro inget annat. Så fort en bok, ett album eller en film inte längre säljer tillräckligt så tas den bort. Det är så inom alla branscher – säljer inte en vara tillräckligt, varför ska den då fortsätta säljas istället för att göra plats för nästa handelsvara?
I dagarna har en annan handelsvara blivit tydlig i och med att den genom tiderna populäraste julkalendern, förra årets Tusen år till julafton, troligtvis aldrig mer kommer att kunna visas. Anledningen är att Sony äger upphovsrätten till formatet i julkalendern. Alltså själva upplägget att iscensätta en vandring genom tiderna ur ett speciellt perspektiv, denna gång barnens. Sony äger inte ens det som gjorts, utan den är för lik något annat som de äger rättigheterna till – det räcker. Nu var de “godhjärtade” nog att låta visa julkalendern en gång men upphovsrättsstriden att få visa den igen är för kostsam för SVT så de kommer troligen inte ta den.
Detta är bara en av flera saker som är fel med dagens upphovsrätt. Under tiden så finns det andra sätt att få tag på förra årets julkalender som tur är, även om du utpekas som kriminell och gniden som inte vill betala för den kultur som du konsumerar. Men kultur är till för att konsumeras, i alla former och på alla sätt möjliga, inte att vara en handelsvara som när dess förtjänst är för låg inte längre är tillgänglig.